Bildstabilisatorn

Bildstabilisatorn är guld värd för fågelfotografen. Den heter IS på Canon och VR på Nikon. Det har nu gått mer än 20 år sedan Canon visade prototypentill sitt första 302,8 med bildstabilisator.

1999 kom det ut på marknaden och inte bara 302,8:an; alla Canons supertelen fick bildstabilisator 1999. Ett par år senare köpte jag ett 504,0 ISoch det dröjde inte länge förrän jag verkligen fick nytta av stabilisatorn.

För i november 2001 sågs för första gången en piparsnäppa i Sverige.

Ett så kallat megalarm, det vill säga många av Sveriges fågelskådare och fågelfotograferåkte till Kråks skjutfält utanför Karlsborgför att se och fotografera den sällsynta gästen från Amerika.

Den första morgonen efter larmetvar det bara jag och en till som hade stora teleobjektiv.

Den andre fotografen hade ett Nikon 504,0och på den tiden hade Nikon inga stabilisatorer i sina supertelen.

Den skillnaden var avgörande för vems bilder som skulle komma medi nästa nummer av Sveriges fågeltidningar.

Jag kunde fotografera utan blixt och få skarpa bildermedan Nikonfotografen var tvungen att använda blixt.

Blixtbilder på en snäppa som går i högt gräs kan bara bli på ett sätt: grässtråna framför snäppan blir för ljusaoch bakom snäppan blir det mörkt, för att inte säga kolsvart. Det är bara ett exempel på hur bra det kan vara med en bildstabilisator.

På den tiden var det bara fråga om att kunna fotografera med två stegslängre slutartid utan att få skakningsoskärpa. Nu klarar stabilisatorerna i Canons och Nikons supertelenatt kompensera på upp till fyra bländarsteg.

Bilden på rödhaken tog jag på frihand på 1/30 sekund med mitt 402,8 IS-2.

Stabilisatorn i våra objektiv består lite förenklat av en linssom rör sig uppåt, nedåt och åt sidorna.

Linsen styrs av gyrosensorer och dess uppgift är att kompenseraför de skakningar som alltid finns när vi fotograferar på frihand. Därför söker sensorerna hela tiden efter skakningar.

Men ligger kameran stadigt på en stor bönpåsefinns det inga skakningar att kompensera. Då ska du stänga av stabilisatorn.

Annars finns det en risk att stabilisatorn i sig själv framkallar skakningarnär den söker efter de skakningar som inte finns. Ja, så dumt kan det faktiskt bli.

Ett annat tillfälle då bildstabilisatorn kan ställa till problemär när du fotograferar flygande fåglar.

Flyger fågeln rakt emot dig är det inga problem, då fungerar stabilisatorn som den ska.

Men flyger fågeln i sidled och du panorerar, det vill säga du följer fågelns rörelser med kameran, då försöker stabilisatorn stoppa den rörelsenmen det klarar den inte fullt ut. Och i värsta fall blir det två bilder i en, med en liten förskjutning. När du panorerar ska du ställa om stabilisatornså att linsen bara jobbar upp och ner. Det är läge två på Canon.

Men utvecklingen går framåt och det finns Canonobjektiv idag som har tre lägen. I läge tre börjar linsen kompensera för skakningar först i exponeringsögonblicketoch då blir det inga problem med dubbelbilder. På Nikon heter detta läge "Sport". Nästa avsnitt ska handla om luftföroreningar, ett ofta underskattat problem.